Comeback 2020

 
Jag trodde faktiskt inte att jag skulle återvända hit till bloggen, men efter några månader saknade jag det för mycket för att kunna hålla mig borta helt. Jag skulle vilja berätta så mycket för er - om ni nu fortfarande finns kvar - men vet inte riktigt var jag ska börja. Jag är iallafall okej och jag trivs bra som singel. Kaoset som hela situationen lämnade efter sig har börjat lugna ner sig. Jag har tid att andas igen.
 
Strax innan Jonathans flytt fick Todde tyvärr somna in. Det var inte helt oväntat då han var gammal, gick ner i vikt oavsett hur vi försökte förhindra det och blev alltmer trött. Eftersom han blev sämre valde vi att låta honom gå vidare innan han blev superdålig och medan han fortfarande var glad. Han somnade in i mitt knä hos en väldigt duktig veterinär efter att ha haft en vecka att bara göra sina favritsaker och äta gott. Mitt hjärta brast såklart, det gör fortfarande ont, men jag tror att det var rätt beslut. Jag hade aldrig velat att han skulle lida. 
 
Sen flyttade Jonathan och som ni vet tog det slut. Jag tänker inte gå in på detaljer, men det jag kämpat mest med är att jag inte vetat riktigt varför (i efterhand klarnade det dock). Jag gick från att vara förlovad med bröllopsplaner till sommaren och tankar om familj till att stå helt själv med lägenhet och djur jag inte hade råd att ha. Där förlorade jag Alfred också. Varken tid eller ekonomi gick att få ihop så för hans skull fick han flytta till Jonathans föräldrar. Min förhoppning är att kunna hämta hem honom i framtiden, men det får ödet helt enkelt utvisa. Mina föräldrar provade att ha Lucy hos sig, men hon gick inte alls ihop med deras katt så efter ett par veckor kom hon hem igen, älskade lilla tussan. 
 
Nu har jag flyttat igen, men bor fortfarande i samma hus. Det löste sig smidigt genom att byta vår trea mot en ettan på övervåningen som en granne bodde i med sina barn. Jag jobbar fortfarande min deltid på Ur&Penn, men har lyckats få jobb på ett LSS-boende i Morgongåva som jag plockar timmar på för att dryga ut kassan. Företaget har fått vila lite då fokus har varit att få in pengar nununu, men nu är jag igång där igen. 
 
 
Som ni hör har det varit mycket hjärtesorg och stress. Det tänker jag inte sticka under stol med. Jag trivs som sagt med mitt nya liv som singel, men det här har såklart lämnat sina spår. Framtiden som jag hade sett och jobbat mot under över två år rycktes ju bort framför ögonen på mig.
 
Trots det är jag tacksam till livet. Mitt i all sorg hittade jag en stark vänskap i min föredetta granne Ronja (ni som hängt här ett tag har hört om henne förut). Vi var ju bekanta sen innan, men i samband med det här hittade vi varandra på ett nytt sätt och hon är nu min närmsta vän. Hon har tålmodigt pusslat ihop mig igen, kommit åkande i ur och skur när ångesten tagit mig och bjudit med mig på saker för att jag inte bara ska sitta hemma. Evigt tacksam till både henne och hennes pojkvän Fredrik som adopterade mig när allt var som mörkast. 
 
Jag lekte med tanken att rensa bloggen från allt som hade med mitt förhållande att göra. Men jag tänker att det trots allt varit en så stor del av mitt liv, trots allt. För att rensa bloggen från det hade jag snarare behövt ta bort alltihop. 
 
Det gör inte ont längre. Jag är redo att låta 2020 bli året då jag fokuserar på mig själv igen. Det här året ska jag bara omge mig av människor och saker som får mig att må bra. Jag ska lägga så mycket tid jag kan på mitt eget företag, äta god mat och utvecklas så mycket jag kan i mig själv. Förhoppningsvis är det en resa som ni vill vara med på!
 
Ps. Försöker lösa det här med avsaknaden av header, bear with me