Att stå upp för sig själv

 
Något som jag hört genom hela mitt liv är att jag alltid varit en människa som stått upp för mig själv. Det står i årsboken från gymnasiet över mina vänners första intryck och min största egenskap och Isabel sa det när vi träffades i måndags. Och det har jag nog. Fasiken, vad jag har slagit mig fram ibland. Jag skulle säga att det ligger naturligt för mig, förmodligen därför att det är så min fantastiska pappa har uppfostrat mig. Självklart ska man alltid jobba med sig själv och erkänna när man gör något fel, men när det gäller att stå upp för sig själv går man med huvudet högt genom livet och låter ingen trampa på en. Tack pappa, det är så otroligt värdefullt att ha fått den egenskapen <3
 
Jag vet att det kanske låter simpelt när jag skriver det såhär och jag vet också att det inte är det. Gudarna ska veta att jag trots att jag alltid stått upp för mig själv också har mått väldigt dåligt ändå ibland. För det är jobbigt när någon på olika sätt trampar på en eller trycker ner en. Det kan vara alltifrån pikar eller kompisar som sviker eller ett kärleksintresse som försöker ändra på en. Det finns nog tusentals olika situationer där man kan behöva sträcka på ryggen och höja sig över andras bullshit. Ni fattar. 
 
Det blir inte lättare att bli trampad på, men det blir lättare att stå rak när man väl inser sitt eget värde. För jag tror att det är det det handlar om för många. Man tror att man förtjänar sveket, piken eller vad det nu är. Det gör du inte. Tro mig. Du är fantastisk som du är och du förtjänar att få hålla huvudet högt. Du borde vara den viktigaste personen i ditt liv. 
 
Gör dig själv en tjänst och stå upp för dig själv när du orkar (för jag är medveten om att det ibland kräver massa energi). Nästa gång någon sviker dig eller kommer med dålig energi, visa personen dörren ur ditt liv. Du är värd mer än personer som inte förstår hur mycket du är värd. Så det så.