Att vara en modern människa

 
Med risk att låta som en extremistisk klyscha - men är det bara jag som tycker att det kan vara så otroligt utmattande att vara en modern kvinna, eller människa överhuvudtaget? Även om vi konstant jobbar för jämställdhet fortsätter saker trycka på från alla möjliga håll från både män och kvinnor. Ibland undrar jag om vi verkligen kommit särskilt långt eller om kraven bara har förändrats. Förstår ni vad jag menar?
 
Det är systerskap och girl power och Venussymboler och kraft. En kvinna ska vara sig själv, men inte för mycket för är du dig själv på ett för normtypiskt "traditionellt" sätt är du ändå bakåtsträvande. Vill jag vara hemma med barn och inte ha några andra särskilda drömmar med livet är jag förminskande mot det kvinnliga könet - även om jag hejar på kvinnor som vill ha på annat vis. För jag sätter ju mig själv i ett kvinnoförtryckande fack.
 
Har jag ambitioner och driv och vill ha karriär och pushar på är det bra, men inte för mycket bara, för nåde mig om jag råkar gå förbi andra kvinnor på vägen. Jag går över lik för att ta mig dit - bra, men endast om den framfarten bara trycker tillbaka män och inte får mig att spurta förbi andra av mitt kön eller ickebinära eller minoritetsgrupper. Det ska drivas företag, jobbas i höga positioner och mediteras. Du får verkligen inte glömma att mata din själ också! 
 
Utöver det är det alla andra grejer man ska göra eller inte göra. Tjäna pengar, men inte för mycket. Gör du det måste du ge bort hälften för det finns andra som har det sämre. Skaffa barn medan du gör karriär, men dra ner på tempot för annars kommer familjen i kläm. Plugga länge eller slå dig fram på karriärstegen med blod, svett och tårar, men kom också ihåg att du ska träna, laga trerätters varje kväll, vara vegan och engagera dig i politik - men blanda för guds skull inte i politik i ditt yrkesliv och helst inte det sociala heller för det klarar inte jantelagen av! Glöm inte heller att reposta hemska händelser världen över, kämpa med dina bröder och systrar mot rasism och vara lite kreativ också när du ändå är igång. Läs, lyssna på poddar och lägg ut inspirerande bilder på din instagram, men kom ihåg att inte bygga luftslott för allt ska vara äkta men samtidigt inte för äkta för vi vill ju inte bli slagna alltför hårt av verkligheten.
 
Berätta om din psykiska ohälsa, men gör samtidigt något enastående så du kan visa att människor med psykisk ohälsa visst kan lyckas. Jättefint att se, men tråkigt för alla dom som inte kan ventilera eftersom dom inte orkar eller kan funka på ett toppjobb just nu. Men finns det något den moderna världen älskar mer än framgångssagor? Socialisera dig flera gånger i veckan, men kom också ihåg att ha lite ensamtid och ta hand om dig själv och lyssna på bra musik. 
 
Jag bara undrar hur i hela friden man ska hinna och orka allting? Hur i hela friden ska man kunna balansera runt på den här otroligt smala linan? Är det bara jag som ibland uppfattar samhället såhär? Kanske. Kanske är det bara jag, men usch, vad utmattande det kan vara. Ska det vara för mycket begärt att bara andas och vara ibland?