Att sova själv är numera bland det värsta jag vet

 
Det kan vara så befriande att skriva tycker jag. Låta fingrarna röra sig över tangenterna - eller med pennan - och sätta ord på ens tankar. Ibland när jag bara skriver kan jag känna att jag ventilerar känslor som jag kanske inte riktigt noterat själv att jag kände förrän då. Låter det galet? Det kanske det är. På sistone har jag dock inte riktigt fått fram något. Vet att jag nog egentligen känner rätt mycket. Nytt jobb, snart nytt land, väntar på att få börja med mitt eget företag. Det händer så mycket just nu och har gjort hela året.
 
Jag är så exalterad över England. Det här året har inte varit det bästa och det känns så kul och spännande att få utforska ett nytt land och få en liten nystart. Men Jonathan flyttar om två veckor och jag om ungefär fem månader. Det känns så konstigt att behöva leva ensam igen, även om vi såklart ska åka till varandra så ofta vi kan. Men att bo och ha vardagen själv igen - det känns konstigt. Jag är ju så van vid att ha honom här med mig. Sen vi flyttade ihop har vi nog varit ifrån varandra max ett dygn. Det kommer gå bra, det vet jag men ändå. Det här med att sova själv är numera bland det värsta jag vet.
 
Angående företaget känns det så spännande. Jag går runt full av förväntan medan jag väntar på svaret. Samtidigt känner jag stressen av "tänk om jag inte har råd?". Det tar - rent realistiskt - lång tid för ett företag att bli riktigt lönsamt och precis som många andra fastnar jag i att om jag inte jobbar heltid kanske jag inte har råd att leva, men jobbar jag heltid har jag mindre tid att faktiskt satsa på mitt eget. Är jag dum som valt att försöka klara mig på deltids- och extrajobb? Vad gör jag om pengarna inte räcker till? 
 
Det är mycket som just nu tar upp min tankeverksamhet och jag har knappt förstått att det faktiskt är dags för Jonathan att flytta om två veckor. Allt har liksom bara gått så fort, tiden rusar ifrån mig. Redan i övermorgon kommer hans föräldrar för att säga hejdå och fira hans födelsedag i förskott.