Ett tomt, ihåligt skal

 
Sitter på stolen & tittar ut genom fönstret. Ute är det kallt; trots det har jag kedjerökt nästan hela dagen. Vet att det inte är bra, borde sluta röka men klarar inte att bryta vanor som känns bra för stunden just nu. Mår inte tillräckligt bra. Det gör jag väl aldrig riktigt.
 
Tomhet. Jag är tom. Jagar efter varenda känsla som om jag vore missbrukare & känslor var min kick. Vad som helst som får mig att känna; jag välkomnar nästan ångesten för det är i stort sett bara då jag inte känner mig som ett ihåligt, tomt skal. Försöker tvinga mig själv att bli kär, eller iallafall tycka om. För alla andra tycker ju att jag borde vara det, kär alltså. Det ska man nämligen vara när man är i tidiga tjugoårsåldern. Sådär stormigt & passionerat kär, sen ska man få hjärtat krossat & känna sig lika passionerat ledsen som man tidigare varit kär. Helst ska man ha upplevt det några gånger. & här sitter jag i mitt fönster & är tom. Jag har aldrig varit kär. Jag har nog inte ens tyckt om, inte på det sättet.
 
I sängen ligger kurslitteraturen. Jag har inte ens tittat på den trots att jag köpt den för alldeles för mycket pengar. Imorgon är det deadline, men jag orkar inte. Bredvid ligger mobilen med en display som lyser upp lite nu & då. Det är vännerna i programmet. Fick tacka nej till en utgång för jag orkade inte klistra på leendet mer. Orkade inte låtsas som om jag känner. Eller känner gör jag kanske? För jag är trött, så otroligt trött. I badrumsskåpet ligger en ask med Mirtazapin som jag fått av psykoterapeuten så att jag ska kunna sova. Dom funkar inte. Jag blir bara tröttare, men jag sover inte.
 
Katten hoppar upp bredvid. Trycker upp sitt lilla tryne tätt intill mitt & spinner. Tänker att det är tur att jag har honom, han är alltid nära när jag inte mår bra. Tänker att jag kanske borde hoppa av programmet & klippa vissa människor i mitt liv, för sen jag började universitetet kom ångesten tillbaka ännu mer. Men en utbildning måste man ju ha. För man måste bli nåt. Framgångsrik, till exempel. Eller bara en allmänt skön människa som får andra att känna sig bra. Men jag orkar inte plugga & jag orkar inte skratta, skämta & ta hand om. För hur gör man det när man inte känner?
 
Det är över ett år sen nu. Ett år sen jag kände mig så tom. Ibland glömmer jag bort att jag varit där. Kanske förtränger jag det. Men ibland, bara ibland tvingar jag mig själv att minnas. Inte för att jag nånsin vill vara där igen utan för att det är viktigt att komma ihåg. Då blir jag tacksam, för nu orkar jag & jag känner & jag är kär & jag skrattar. Jag pluggar inte längre & jag tog steget att schasa ut giftiga människor ur mitt liv. För nånstans där mitt i mörkret hittade jag ett litet ljus & drog mig upp. Sakta men säkert återvände jag ännu en gång till att fungera & sen till att leva. Min ångest är något jag aldrig helt kommer komma undan, tyvärr. Men eftersom att jag aldrig mer vill bli beroende av den för att känna att jag känner nånting, vad som helst, har jag lärt mig vilka verktyg som funkar för mig för att inte hamna där igen. Nu sitter jag i soffan & ser ut på natten genom fönstret. Tacksam. Nu är jag tacksam.

Vi skulle ha tagit över ett företag

 
Hej hörrni!
Trots utebliven bloggning igår så måste jag ändå säga att det känts som om jag lyckats få igång uppdateringen någorlunda igen, vilket jag tycker känns superkul. Nu börjar tiden & motivationen finnas igen. 
 
Först & främst tänkte jag uppdatera er om vad i hela fridens namn jag har sysslat med under dom här ungefär två månaderna som jag varit rätt frånvarande här & hela tiden sagt att jag har en hemlighet som jag snart kommer att avslöja, men aldrig gjort. Tyvärr blev det inte så mycket med den hemligheten, men nu kan jag ändå berätta för er. I början av juni fick jag tyvärr sluta på mitt jobb på LSS-boendet då dom inte längre behövde mig. Väldigt tråkigt eftersom jag helt plötsligt stod utan det planerade sommarjobbet, men skönt ändå att dom "tog beslutet åt mig", så att säga. Jag hade redan funderat under lång tid på att sluta, men inte riktigt vågat ta steget. Det löste sig iallafall fint eftersom att jag & Jonathan bara ett par veckor efteråt fick erbjudandet om att ta över ett företag. Jag hade ett annat jobb på g redan, men tackade nej till det till förmån för det här erbjudandet. Det är där jag har varit under dessa månader, för att provjobba & lära mig allt. Dock slutade inte heller det riktigt som vi ville, då vi av olika anledningar valde att backa ur dealen i helgen. Återigen stod jag utan jobb, även om det denna gång var av egen vilja. 
 
Jag tror dock att jag haft väldig tur, för i förra veckan svalde jag min stolthet & hörde jag av mig till det jobbet jag tackade nej till för att se om dom möjligtvis fortfarande hade en ledig plats & kunde tänka sig att låta mig få en andra chans. Igår hade jag möte med en av cheferna & ungefär en timme senare skrev jag på papper för en anställning hos dom (!!). Nu har jag alltså landat mitt första fasta heltidsjobb med kontorstider efter ungefär fyra år inom SoL- & LSS-vård. Det känns helt fantastiskt, för även om jag verkligen har lärt mig så mycket & utvecklats så finns det också en stress i det. Särskilt om man som mig har varit timmis &/eller månadsanställd. Jag har konstant pendlat mellan tidiga morgnar, sena kvällar, nattjobb & dygnspass. Så på måndag påbörjar jag en ny karriärsbana & det är nervöst, men jag är såååå taggad!

Sluta blogga?

 
Okej, jag tänker börja det här inlägget med att säga att jag inser att jag har sagt ungefär femtioelva gånger att jag ska komma tillbaka till bloggen & börja uppdatera varje dag som förut, men att det aldrig riktigt händer. Det är så otroligt tråkigt för jag vill verkligen hänga här med er, skriva & visa upp bilder. Men varje gång jag försöker bli mer aktiv dyker det upp något annat som stjäl tiden. Jag har i några dagars tid hamnat i tankarna om att kanske avsluta bloggen. Jag har trots allt bloggat sen jag var typ elva. Jag har sett bloggvärlden utvecklas & följt några av er ungefär så länge jag kan minnas. Efter det här funderat har jag dock kommit fram till att jag inte riktigt är redo att släppa ännu. 
 
Det jag däremot kommer säga för en tid framöver är att jag tyvärr inte kan lova er konsekvent uppdatering. Hur jag än försöker få ihop det har dygnet bara 24 timmar & ibland räcker dom inte riktigt till för sociala medier. Jag tänker därför uppdatera er så ofta jag kan, men jag vill också att ni ska vara medvetna om att det kanske blir knackigt med det ett tag till. Jag hoppas ni förstår.