Life update - prestationsångest?

(null)

Det var längesen jag tog mig tiden att skriva om vad som faktiskt händer i mitt liv. Ni som följt med ett tag kanske har märkt att inlägg om plugg, skola och examinationer har försvunnit lite snyggt och istället ersatts av hemmasysslor och jobb. Det har helt enkelt med att göra att jag just nu har studieuppehåll. 2016 började jag ju läsa historikerprogrammet på Uppsala Universitet. I år började jag min frivilliga kurs - statsvetenskap A - och där tog det bara stopp. Jag har väl egentligen länge känt att jag inte orkar, slarvar med att få in uppgifter och plugga till tentor. Jag har vetat att det berott på att programmet visade sig vara något jag egentligen inte alls ville läsa, det var inte den sortens historia jag är intresserad av och hade tänkt att jag ville jobba med. Jag har verkligen vetat det, men jag har ändå inte riktigt velat ge upp det eftersom att jag såg det som ett misslyckande. Något som jag inte ofta skriver om är just det; min prestationsångest. Den är inte kopplad direkt till skolan egentligen, utan är mer allmän. Jag är en såndär människa med otroligt många mål och så mycket driv att jag ibland tappar bort resten lite. Jag vill så gärna bli något och mer ofta än sällan tippar den där viljan och drivet över till att jag istället måste. Men i och med den nya kursen nådde jag min gräns. Jag gjorde ju ändå ingenting av det jag borde eftersom att det istället bara blev ångestladdat och stressigt. Så nu har jag studieuppehåll och är tillbaka till att fundera över vad jag vill göra med mitt liv, haha. 

Annars då? Fram till ungefär nu har jag varit hemmafru på deltid. Som tidigare nämnt här i bloggen har jag inte haft semester sen jag började mitt arbetsliv direkt efter studenten. Under det senaste året har jag dessutom både jobbat heltid och pluggat på 100 procent. Efter en sväng då jag höll på att smälla in i väggen vid tjugoårs åldern höll jag nu på att hamna där igen. Eftersom att jag (uppenbarligen) inte själv riktigt har förmågan att trappa ner och ta det lugnt satte Jonathan ner foten. Under några månader har han (vill tillägga att det var hans förslag innan jag blir eldad på bål, haha) alltså låtit mig jobba mycket mindre och leva på mycket av hans lön. Det har, trots att det känts lite fel, varit otroligt uppskattat och skönt. Det har varit välbehövligt att få ta ett steg tillbaka, andas och ladda batterierna. Och ska vi vara ärliga har mitt liv, rent materiellt, sett ut precis likadant under hela tiden utan att jag bett om det. Jag är otroligt tacksam, otroligt. Nu är det dock snart dags för mig att återgå till mitt heltidsjobb. Jag har blivit erbjuden en rad så jag har alltid pass som är mina och jag kommer kunna vara ledig när jag är ledig, samt planera tiden mer. Som timmis är det ju dessvärre lätt att bli stressad över att man inte alltid riktigt vet att man får tillräckligt med jobb. Så detta kommer bli otroligt skönt, jag känner mig redo. 

Även om jag någonstans tycker att det känns jobbigt att jag just nu inte riktigt vet vad jag ska göra med plugget - ska jag fortsätta, söka nytt program, kompetensutbilda mig med lösa kurser? - så känns det som att livet börjar falla på plats ordentligt. Jag har en fantastisk man i mitt liv, mysiga djur, en bättre arbetssituation, en underbar familj och känner inte alls den där stressen längre. Jag trivs med livet och har varit så mycket lyckligare, egentligen ända sen jag träffade Jonathan trots att det finns andra saker som gnagt lite som jag skrev här ovan. För bara något år sen hade jag aldrig trott att jag skulle få må så bra som jag faktiskt gör!