Tre saker jag stör mig på/pet peeves

 
Människor som alltid tar bilder där dom poserar utanför till exempel Gucci, Chanel osv men aldrig köper något. Jag vet inte riktigt varför jag stör mig så mycket på det här för det är verkligen none of my business, men av någon anledning är det en riktig pet peeve för mig. Kanske främst för att det känns som om det bidrar till det här "luftslottet" som uppstått på sistone om att alla måste ha märkesgrejer & att alla måste ha råd till det. Jag vet inte, helt ärligt.
 
Mammor/föräldrar som hänger ut sina barn på sociala medier. Jag ska ge er ett exempel. Många av er vet kanske att det finns x antal grupper för tjejer på Facebook. Idag när jag scrollade runt fastnade jag vid ett inlägg i en av dom större grupperna där en mamma la ut en sms-konvo hon haft med sin dotter (väldigt oklar konvo för övrigt, haha) med texten "Nån mer än som har en sjukt jobbig tonårsdotter?". I get it, tonåringar är jobbiga & självklart ska man som förälder få ventilera när det blir mycket, men jag tycker verkligen inte att en facebookgrupp med flera tusen medlemmar - eller sociala medier överhuvudtaget - är rätt forum. Det är inte heller första gången jag ser det här.
 
Folk som frågar om råd, men redan från början ratar allt man säger. Det kan inte bara vara jag som tycker detta är irriterande? Varför frågar man om råd om man ändå inte tänker ta till sig tipsen man får? 

Varför pratar vi inte om dom förlorade själarna i ghettot?

// Heads up om att det här inlägget inte kommer intressera er som följer mig för att läsa vardags-, skönhets- & modeinlägg //
 
Vi pratar gärna om ghettoområdena i USA, men om våra egna pratas det mindre. I princip den enda gången vi tar diskussionen är när orterna står i brand & då tenderar diskussionen att förlora fokus för att istället handla om muslimer, religion & hur farligt det är, när vi egentligen borde prata om segregation, miljonprogrammen, varför det händer & vad vi egentligen gör för dom mindre lyckosamma i vårt avlånga land. Låtar skrivs & vi lyssnar på dom, men vi hör inte.
 
I våra förorter & mindre välbärgade områden finns så många brustna själar. Själar vi inte vill kännas vid förrän våra fördomar besannats genom kriminalitet & brinnande bilar. Jag tror det är viktigt att vi börjar prata om det, helst igår. Vad är det som gör att unga vänder sig till droger, kriminalitet & våld? Vad har vi gjort för dom innan? Har människorna redan ropat på hjälp utan att vi valt att lyssna? Var i helvete är politiken i det hela, rent ut sagt? För det handlar inte om att vi placerar si & så många muslimer eller personer från det & det landet på ett & samma ställe. Problemet rotar sig djupare än så. 
 
Vi kan ta kravallerna i Rosengård 2008 som exempel för att påvisa vad jag menar med att diskussionen tappar fokus på det verkliga problemet. 2014 släppte P3 dokumentär en podd om detta där dom pratade med många av dom inblandade. Kravallerna började som en fredlig ockupation av en fritidsgård som skulle stängas ner för att ge plats åt en hemträningslägenhet där boende i Rosengård skulle få lära sig bland annat hur man tvättar. Hyresvärden till lokalen menade att det varit olaglig verksamhet på fritidsgården - något som ingen annan verkar ha hört. Hur som, när man insåg att man inte skulle få ha lokalen städade dom som drev fritidsgården ur den & lämnade tillbaka nycklarna. Ungefär då tog AFA kontakt med några ungdomar som inte riktigt gett upp, ungdomarna blev övertalade att göra en ockupation. Resten vet ni nog; polisen tog in en polishund för att rensa lokalen & då fritidsgården påstods ha använts som källarmoské blossade kravallerna upp. På det påstod en man från AFA att detta endast handlade om rasism - ungdomarna som från början bara ville rädda sin fritidsgård höll inte med & tyckte att det hela blev för mycket när våldet tog fäste. Diskussionen togs av politiker, men med fokus på att det var muslimer i våldsam kamp för en inofficiell moské. Till slut fick en före detta fritidsledare & en imam gå in för att lugna ner situationen, förklara att islam egentligen inte alls hade med det att göra. Då hade det hela gått så långt att Al-Jazeera tagit kontakt med imamen för att höra om det var muslimjakt & moskéförnedring i Sverige, eller vad det var frågan om. 
 
I intervjuer uppger ungdomarna att fritidsgården var så viktig eftersom att det var det enda dom hade. Utan den hade dom hamnat på gatan, i kriminalitet & kanske döda till slut. Fritidsgården var en fristad där man umgicks, fick hjälp med läxorna & motiverades till att fortsätta hålla sig i schack. 
 
I ghettot finns det så många brustna, förlorade själar. Själar som skadats till följd av missbruk, ensamstående föräldrar som inte har medlena att ta hand om sina barn, fattigdom & en känsla av utanförhet. Vi måste ta diskussionen redan nu. Själarna tillhör nysvenskar, ursprungssvenskar, gamla & unga. Det är dags att vi ser problemen, exakt som dom är. Det är dags att vi talar med dom det berör, det är dags att vi låter dom höja sina röster utan att tystas. Det ska inte krävas kravaller & ond, bråd död för att vi ska höra. Politikerna måste förstå, men det börjar med dig & mig. Varför pratar vi inte om dom förlorade själarna i ghettot? Vad är vi rädda för?

Tillbaka - igen

 
 
Jag har varit frånvarande ett tag nu. Först berodde det på brist på inspiration, men sedan har jag varit lite osäker på om jag verkligen ska fortsätta med bloggen. Inte för att jag inte gillar det längre - jag älskar att uttrycka mig här & har svårt att släppa det -, men för att jag tyvärr fått inse baksidan av sociala medier & dess anonymitet. Självklart har jag alltid vetat att internet inte alltid är en snäll plats & att det finns en baksida, men det har liksom aldrig varit så påtagligt för mig. Jag kommer inte gå in på incidenten här, men det gjorde iallafall att jag började fundera på om & hur mycket det egentligen är bra att lämna ut på internet. Jag skulle inte säga att jag är särskilt privat, men däremot stundtals personlig. Jag skriver aldrig någonting jag inte kan stå för, men här finns även väldigt mycket av mitt liv samlat. Ett tag här hade jag faktiskt lust att radera instagram, facebook & bloggen. 
 
Under den här tiden har jag dock saknat min lilla blogg (& er finisar såklart), så jag har väl bestämt mig för att fortsätta hänga här & hoppas på att min plattform kan sprida positivetet & ärlighet istället för att nästlas in på internets baksida, för det vill jag inte vara en del av.