Sluta ursäkta din egen existens

 
En gång sa en dåvarande vän till mig att min personlighet var så stor att om man var lite känslig för stämningar och intryck kändes det ibland som om en orkan virvlade in i rummet när jag gjorde entré. Han sa att han inte la något värde i det - varken positivt eller negativt, det var bara fakta. Min stora personlighet och att jag tar mycket plats fick jag påtalat rätt ofta, ibland i positiva ordalag och ibland i negativa. Till slut kände osäkra tonårs-Angelica att det måste vara något negativt. Så jag krympte. Blev lite tystare, mindre sprudlande och lite mer grå.
 
Det var ingen annan som gjorde mig mindre, det var jag själv. Jag tror inte att jag är den enda som någon gång fått utpekat ett starkt personlighetsdrag eller egenskap för mig. Jag tror inte heller att jag är den enda som någon gång bestämt mig för att försöka minska vad det nu är någon påpekat. För att passa in lite bättre i resten av gråskalan.
 
Nu har jag slutat krympa. En dag insåg jag att jag måste sluta ursäkta min egen existens, för det är det man gör genom att förminska sig eller delar av sig själv. Det är okej för mig att ha en stor personlighet som virvlar in i ett rum och sveper folk av fötterna - sålänge jag inte använder den på någon annans bekostnad, så länge jag inte krymper någon annan. Det är okej att vara sig själv i ett samhälle som gärna vill att allt ska vara lite lagom. Man behöver inte passa in i en redan gjuten mall, det är faktiskt okej att gjuta sin egen! Det kanske låter helt självklart, men jag tror ärligt talat inte att det är det. Jag tror det är viktigt att få höra det ibland; var dig själv, omfamna dina egenskaper, älska din personlighet och ta folk med storm (eller inte, om du själv inte är en orkan). Det är okej att höras och det är okej att vara tyst. Det är okej att veta exakt vad du vill och det är okej att inte veta alls. Så länge det är du. Sluta ursäkta din egen existens, för du är du och du är ärligt talat bäst precis som du är.