Varför pratar vi inte om dom förlorade själarna i ghettot?

// Heads up om att det här inlägget inte kommer intressera er som följer mig för att läsa vardags-, skönhets- & modeinlägg //
 
Vi pratar gärna om ghettoområdena i USA, men om våra egna pratas det mindre. I princip den enda gången vi tar diskussionen är när orterna står i brand & då tenderar diskussionen att förlora fokus för att istället handla om muslimer, religion & hur farligt det är, när vi egentligen borde prata om segregation, miljonprogrammen, varför det händer & vad vi egentligen gör för dom mindre lyckosamma i vårt avlånga land. Låtar skrivs & vi lyssnar på dom, men vi hör inte.
 
I våra förorter & mindre välbärgade områden finns så många brustna själar. Själar vi inte vill kännas vid förrän våra fördomar besannats genom kriminalitet & brinnande bilar. Jag tror det är viktigt att vi börjar prata om det, helst igår. Vad är det som gör att unga vänder sig till droger, kriminalitet & våld? Vad har vi gjort för dom innan? Har människorna redan ropat på hjälp utan att vi valt att lyssna? Var i helvete är politiken i det hela, rent ut sagt? För det handlar inte om att vi placerar si & så många muslimer eller personer från det & det landet på ett & samma ställe. Problemet rotar sig djupare än så. 
 
Vi kan ta kravallerna i Rosengård 2008 som exempel för att påvisa vad jag menar med att diskussionen tappar fokus på det verkliga problemet. 2014 släppte P3 dokumentär en podd om detta där dom pratade med många av dom inblandade. Kravallerna började som en fredlig ockupation av en fritidsgård som skulle stängas ner för att ge plats åt en hemträningslägenhet där boende i Rosengård skulle få lära sig bland annat hur man tvättar. Hyresvärden till lokalen menade att det varit olaglig verksamhet på fritidsgården - något som ingen annan verkar ha hört. Hur som, när man insåg att man inte skulle få ha lokalen städade dom som drev fritidsgården ur den & lämnade tillbaka nycklarna. Ungefär då tog AFA kontakt med några ungdomar som inte riktigt gett upp, ungdomarna blev övertalade att göra en ockupation. Resten vet ni nog; polisen tog in en polishund för att rensa lokalen & då fritidsgården påstods ha använts som källarmoské blossade kravallerna upp. På det påstod en man från AFA att detta endast handlade om rasism - ungdomarna som från början bara ville rädda sin fritidsgård höll inte med & tyckte att det hela blev för mycket när våldet tog fäste. Diskussionen togs av politiker, men med fokus på att det var muslimer i våldsam kamp för en inofficiell moské. Till slut fick en före detta fritidsledare & en imam gå in för att lugna ner situationen, förklara att islam egentligen inte alls hade med det att göra. Då hade det hela gått så långt att Al-Jazeera tagit kontakt med imamen för att höra om det var muslimjakt & moskéförnedring i Sverige, eller vad det var frågan om. 
 
I intervjuer uppger ungdomarna att fritidsgården var så viktig eftersom att det var det enda dom hade. Utan den hade dom hamnat på gatan, i kriminalitet & kanske döda till slut. Fritidsgården var en fristad där man umgicks, fick hjälp med läxorna & motiverades till att fortsätta hålla sig i schack. 
 
I ghettot finns det så många brustna, förlorade själar. Själar som skadats till följd av missbruk, ensamstående föräldrar som inte har medlena att ta hand om sina barn, fattigdom & en känsla av utanförhet. Vi måste ta diskussionen redan nu. Själarna tillhör nysvenskar, ursprungssvenskar, gamla & unga. Det är dags att vi ser problemen, exakt som dom är. Det är dags att vi talar med dom det berör, det är dags att vi låter dom höja sina röster utan att tystas. Det ska inte krävas kravaller & ond, bråd död för att vi ska höra. Politikerna måste förstå, men det börjar med dig & mig. Varför pratar vi inte om dom förlorade själarna i ghettot? Vad är vi rädda för?

Tillbaka - igen

 
 
Jag har varit frånvarande ett tag nu. Först berodde det på brist på inspiration, men sedan har jag varit lite osäker på om jag verkligen ska fortsätta med bloggen. Inte för att jag inte gillar det längre - jag älskar att uttrycka mig här & har svårt att släppa det -, men för att jag tyvärr fått inse baksidan av sociala medier & dess anonymitet. Självklart har jag alltid vetat att internet inte alltid är en snäll plats & att det finns en baksida, men det har liksom aldrig varit så påtagligt för mig. Jag kommer inte gå in på incidenten här, men det gjorde iallafall att jag började fundera på om & hur mycket det egentligen är bra att lämna ut på internet. Jag skulle inte säga att jag är särskilt privat, men däremot stundtals personlig. Jag skriver aldrig någonting jag inte kan stå för, men här finns även väldigt mycket av mitt liv samlat. Ett tag här hade jag faktiskt lust att radera instagram, facebook & bloggen. 
 
Under den här tiden har jag dock saknat min lilla blogg (& er finisar såklart), så jag har väl bestämt mig för att fortsätta hänga här & hoppas på att min plattform kan sprida positivetet & ärlighet istället för att nästlas in på internets baksida, för det vill jag inte vara en del av.

Big thighs problem

// halvtaskig mobilbild i brist på andra bilder //
 
Alltså, jag älskar ju verkligen sommaren & värmen. Om jag fick välja hade jag haft det såhär varje dag. Under dom få sommarmånaderna vi har lever jag verkligen upp, kyla är inte min grej, haha. Dock finns det en nackdel med sommaren som jag glömmer bort varje år & som jag varje år tycker är lika jobbigt när sommaren väl är här; det här med att ha lår som konstant gnider emot varandra. Jag har aldrig haft ett thigh gap - inte ens när jag tränade som mest - & det är jag helt okej med för jag tycker att stora lår är fina. Men igår, när jag gått runt i klänning en heldag, dragit mina bara lår mot varandra & såg att jag fått både röda märken & små sår efter att ha haft lite ont dom sista timmarna kände jag bara att "nääääe". Jag tänker att det måste väl finnas någon bra lösning på det här, förutom korta tights/cykelbyxor? Har ni tips?